this is just circumstance; it is not personal.

Senast jag skrev var i maj... vad har hänt sedan dess? Jo, återfall i ätstörningar, efedrin och xanor har intagits, jag blev självmordsbenägen, inläggning på psyk, sviken och rädd flickvän.
sen plockade jag upp skärvorna som blev kvar och började bygga på nytt. nu går jag i skolan igen och äter normalt.
När jag var som mest "inne" i ätstörningen, när mitt liv levdes på pro-ana forum och svält, hets och spya var vardagsmat trodde jag alltid att bli frisk var som att "ge upp", att det var det lätta beslutet, det lata livet. hur kan man vara så förrvirrad? det var så lätt att, under återfallet, låtsas äta. ljuga. träna. minska på maten. luras. En efedrin, två timmar träning, tre "enheter" mat, två kanske, en? Xanor när ångesten över lögnerna blev för stor. Vad som var svårt var att ge upp allt när det "gick så bra", att sluta svälta, sluta gå ner i vikt. att varje dag sedan dess, minst tre gånger om dagen äta mot min vilja. tre månader och det är fortfarande en pain, men jag tänker ALDRIG sluta kämpa, för jag vill leva! man kan inte leva på 800-500-300-100 kilokalorier per dag, man kan hålla sig vid liv, visst, men inte L-E-V-A. det är omöjligt att ta in ny kunskap i större portioner med svälthjärna, så man begränsar sin intelligens väldigt mycket. iom det begränsar man sina möjligeter att utvecklas, både som människa och inom studier. yrket man vill ha klarar man inte av att nå, ens om man lever tillräckligt länge. om man når det kan man ändå inte njuta av det, för hjärnan är för upptagen med siffror och massa. kärlek blir omöjlig, då svält dödar känslor, alla känslor, till en viss grad. och om du faktiskt hittar någon du älskar och som älskar dig kommer denna inte tillåta att du misshandlar dig själv. den kommer inte stå ut, och du kommer bli ensam. en sån enkel sak som att bo ensam blir omöjlig tillslut, om du har oturen att leva så länge. din ekonomi suger, du har den känslomässiga mognaden av en femåring och du plågar alla i din omgivning. du blir en börda, för dig själv och andra, vilket gör att du hatar dig själv mer, trots att du inte trodde det var möjligt.
och så når du GW, målvikten. nu då? ja, nu har du ingen mening med livet längre, så du sänker ribban. här finns två alternativ: du dör, du blir tvångsmatad, eller så börjar du äta av dig själv. du kanske hetsar till och med. ja, ni fattar...
jag tänker inte leva så. jag ska gå klart folkhögskolan, gå ut med toppenbetyg (sen jag började äta har jag upptäckt att jag är skitduktig på bl.a. matte, det hade jag aldrig kunnat gissa!), plugga till psykolog, köpa ett hus med Flickvännen där katterna kan springa fritt, resa, skaffa barn, skratta, äta god veganmat och inte låta några hekton eller kilon få bestämma om min dag ska vara bra eller inte.
det är trots allt inte ett dugg viktigt för någon annan än mig själv. let's face it, ingen annan än jag skulle bry sig om jag vägde över eller under 60 kilo, men väldigt många, inkl. mig själv, bryr sig om jag mår bra eller inte. så jag kämpar för att må bra.
så
FUCK YOU
ätstörningar.